OM SIZE 0 OCH ATT INTE VARA DET

Jag brukar inte alls använda den här bloggen för att skriva, jag tänker att det inte handlar om text utan om bilder, men en sak som har gnagt i mitt huvud i flera veckor nu, mer än det brukar alltså, är ideal och hur jävla konstiga de faktiskt är, och jag känner mig tvungen att "ta debatten" för en gångs skull, men har ingen annan kanal att använda än just den här bloggen.

Jag vet inte varför jag tänker så mycket mer på det här just nu, men jag antar att det beror på att vädret äntligen har blivit lite varmare och att varmare väder tillåter mindre kläder. Mindre kläder betyder mer synlig hud, och mer synlig hud betyder, glädje? ångest? För mig betyder det nog mest funderingar.
Jag har inte på något sätt idealkroppen, jag är kortare än genomsnittet och drar runt storlek 40. Jag är alltså 3-4 storlekar för stor för att passa in i idealet. En tanke som kan tyckas vara väldigt nedslående, eftersom "stor" idag är så starkt kopplat till "dålig" att man nästan inte kan tänka på det ena utan att automatiskt tänka på det andra. Jag är för stor, jag är dålig. Jag är dålig för att jag är stor.
Stor.
Jag medger att mitt BMI inte ligger på 12 precis, jag medger att om jag har på mig tighta byxor får jag ett par rejäla lovehandles, jag medger att min mage valkar sig om jag sitter ner och att vissa kjolar och byxor inte passar mig för att jag har för stor rumpa och för breda höfter. Men jag tänker inte gå med på att vara "tjock" bara för att samhället har blivit så hjärntvättat.
Det värsta är att jag inte kan skriva det här utan att få dåligt samvete, utan att vackla i mina åsikter, utan att tänka att "men jag kanske är tjock" eller "men jag kan inte skriva det här, för de som läser kommer få helt fel bild av mig och mitt självförtroende" men vad jag vill få fram är varken att jag ser mig själv som pinnsmal, eller att jag ser mig själv som ett ideal eller att jag älskar varje cellulit på mina lår. Vad jag vill få fram är att jag faktiskt ser ut som en helt vanlig tjej, men att många andra inte ser mig så.
Självklart kan jag inte bestämma vad andra människor ser eller hur andra bedömer min kropp, men jag är ganska säker på att det finns de som tycker att jag är både tjock och smal, jag liksom svävar i ett gränsland. Och vad människor tycker när de ser min kropp har inte jag något med att göra, människor har åsikter och så är det med det, det blir mitt problem först när de åsikterna går ut över mig.
I takt med att graderna har stigit har min förtjusning i magtröjor ökat, jag har klippt av flera gamla tröjor så de blir kortare och allt jag vill ha på mig är magkorta tröjor. Problem, kläder som visar hud eller kropp, så som korta eller tighta kjolar, eller varför inte magkorta tröjor, tycks vara reserverade för de - får jag säga få? - som lyckas passa in i vårt size 0 ideal, smala tjejer. Lika glad som jag är varje morgon jag sätter på mig en outfit som består av en magtröja, lika besviken blir jag när jag kommer ut och inser att människor runt mig öppet visar sin avsmak för mitt val av kläder (självklart är min stil överlag en bidragande faktor till varför mina medmänniskor inte uppskattar vad jag har på mig).
Jag tror att den sista droppen kom idag, när jag och en klasskompis gick från skolan och en för mig helt okänd kille tar sig friheten att säga "din mage syns". I vissa lägen blir det så himla självklart varför jag är feminist, till exempel då. Varifrån kommer behovet att säga något så uppenbart till en annan människa? Jag kände mig så nedtryckt, så undergiven, som att jag gick där och på grund av mitt klädval och även på grund av min kroppsform, var tvungen att acceptera att någon kommenterar det? Just i det här fallet var den en man men det hade lika gärna kunnat vara en annan tjej, och det är lika illa, om inte värre.
Alla är så infekterade av vår sjuka samhällssyn, det är jag också, att vi tar för givet att vi ska kunna döma ut andra människor, mer eller mindre öppet. Och det är så sorgligt.
Något annat som är sorgligt är det faktum att tjejer som försöker prata om träningshetsen får höra att de bara är feta och lata och försöker försvara sin slappa livsstil genom att kritisera träningstrenden. Som att det är oss, icketränare, icke #fitspo-instagrammande människor som gör fel. Att ingen vill lyssna på vad vi har att säga om vad som händer för vi tar inte kort på oss själva på gymmet dagligen och vi kan äta godis utan att må dåligt över alla kalorier.
Jag är så upprörd över hur samhället ser ut idag, och hur många dumma saker vi håller på med, att jag inte kan formulera den här texten ordentligt. Jag hade så många tankar om vad jag ville skriva, men allt jag kan tänka på är att så många länder håller på att gå under av fattigdom och vi i västvärlden framställer oss som så mycket bättre, men ändå klarar vi inte av att behandla varandra lika oavsett kön, hudfärg, ålder eller sexuell läggning. Vi klarar inte ens av att låta någon som vågar visa sin lite bulliga mage med tillhörande lovehandles utan att påpeka dennes val av kläder.
Det gör mig så ledsen, upprörd och arg.
Och imorgon är det jag som bär magtröja, gör ett ställningstagande, och hoppas att fler tjejer tänker över om de verkligen mår så mycket bättre av att instagramma sin #eatclean-frukost eller om de egentligen bara vill kunna äta en bit choklad utan att få tjockångest.